Charlotte

Du är ny. Stort hår och glasögon. Du är lite gullig, tycker jag. 

Märker att du ser på mig, varje dag. Fångar min blick. Ler. Vinkar. 

Vi börjar emaila. Sedan jobbchat. Sedan Facebook messenger och till slut har vi varandras nummer och vi messar. 

 

Vi messar till klockan två en natt, jag ligger i sängen och försöker skratta så tyst jag kan åt dina roliga meddelanden. Tänker kanske jag gillar dig lite då.

 

Du är min secret santa. Jag ger dig Bambi på DVD för det är ett skämt mellan oss. Jag ger dig en bok om grisar och hur smarta dom är, för jag vet att du samlar på grisar.

 

Vi går på dejt. Den är kort, du måste iväg till din sjuka mormor på sjukhus. Jag förstår såklart. Vi kan ta det en anna gång, men du vill ändå en snabbis. Samtal flyter på bra, vi skrattar. Du är lite gullig, tycker jag. Hoppas på en kyss men du springer till tåget. Vi säger båda att vi hade kul. Att vi vill göra det igen. En ordentligt dejt. Kanske på Torsdag? 

 

Jobbfest och vi blir fulla och du tar på mig. Hemliga kyssar i mörka hörn så kollegegor inte ser. Väntar på ubern du bokat, kysser mig hela vägen hem. 

 

Redan på morgonen är du förändrad. Bakis tänker jag. 

Men du tar mig inte i handen när vi gå till stationen och du försöker inte kyssa mig en enda gång. 

 

Du smsar ibland men slutar flörta helt. Jag känner mig som ett spöke. Finns inte längre. Jag säger det till dig. Säger att jag är sårad. Att jag känner mig knullad och omedelbart övergiven. 

 

Du säger bara förlåt. Känn inte så. 

 

Känn. Inte. Så. Charlotte. 

Men jag gör det, för det var så du gjorde och du har ingen förklaring.

 

Bara förlåt. Vill att vi ska vara kompisar. 

 

Och där är du. Varje jävla dag. Tittar inte på mig. Pratar inte med mig. Skriver inte till mig. Jag är luft.

 

Vill att du ska göra ont. Vill straffa dig och vill att du ska känna som jag. Men om vi går förbi varandra så ler jag och du ler. Som om ingenting hänt. Som om jag inte vill smälla till dig så hårt i ansiktet att du blöder. Som om jag inte vill klösa ur dina ögon och rycka ut ditt dumma hår. Men jag gör inte sånt. Jag ler, jag skrattar. Jag är snäll, som du sa. "Du är den som varit snällast mot mig sedan jag började jobba här och jag uppskattar verkligen det". "Du har varit så himla snäll". 

 

Hört det förut av så många andra. Du är så snäll och generös Charlotte. Så eftertänksam och lojal. 

 

Så man undrar varför det då är jag som ligger i fosterställning och gråter för att jag är ensam.

 

Och imorgon kommer jag le när jag ser dig även om jag intalat mig själv en miljon gånger att inte göra det.