Dag 18

Funderingar, Hjärtat, Vardag / corona, covid, isolering / Permalink / 0

I vanlig fall töms hjärnan på tankar nu och det är bara jag och mina fötter som slår mot asfalten. Men varje gång jag ser en person måste jag kalkylera avstånd och bästa möjliga väg runt. Jag blir omedelbart påmind om att vi nu alla är skådespelare i en katastroffilm och vi måste alla spela våra roller. Springturen känns bra, men fan - skulle den inte kännas bättre om jag efteråt kunde gå till puben runt hörnet och sätta mig i ölträdgården med en G&T?

Det blir kväll och jag gäspar, är så trött. Men klockan slår 3 på natten och jag är fortfarande vaken. Tänk bara på imorgon, tänk bara på imorgon, tänk bara på imorgon. 

Jag går tillbaka istället, nästan 10 år, då jag träffade dig och hur jävla kära vi var i varandra, hur fort vi föll och allt spelas framför mig perfekt. Jag minns varje centimeter av dig och hur du luktade och kändes. Det bränner bakom ögonlocken men jag känner ingen sorg, jag känner nästan ingenting förutom ett snabbt hugg i magen av längtan. Inte efter dig, men något mer. Jag trycker lock på det snabbt för katastroffilmen vi alla lever i har bara börjat och vi vet inte hur lång den är så jag måste leva dag för dag. Att längta kan jag inte förmå mig till. Tänk bara på imorgon, tänk bara på imorgon, tänk bara på imorgon. 

Och imorgon kommer fortare än vad man tror. Men den är likadan som igår fastän igår känns som en livstid sedan. 

Till top