Charlotte

Förbered er på långt inlägg nu alltså haha!!

 

Nu har det alltså gått över en månad sedan Andrew gjorde slut med mig ordentligt. Egentligen har ju hela processen tagit två veckor längre än det eftersom han började allt med att säga att han var osäker på giftemål. 

 

Och hur känns det nu så här, en månad senare då? 

Alltså trodde aldrig jag skulle säga det, men jag mår relativt bra. Det har såklart varit (och är fortfarande) jätte-jobbigt. Men det jobbigaste har ju ändå varit att liksom vänja sig vid tanken. Att förstå att det inte är vi två för alltid längre, att fantisera om en annan framtid för mig själv nu. Det är svårt att släppa taget, eftersom jag såg så himla mycket fram emot vår framtid tillsammans. Jag trodde verkligen det skulle vara han och jag för alltid, att vi skulle gifta oss och skaffa hus. Kanske barn en dag om vi båda ville det. Hund. 

 

Men när en inte vill längre, så måste man ju bara acceptera det. 

 

Jag känner att han kunde ha hanterat det hela lite bättre, men hur gör man slut med någon efter sju år på ett "bra" sätt egentligen? Givetvis jätte-svårt, men känns som tanken på hur mitt liv skulle bli nu kanske inte har funderats så mycket över. Det kommer kostar mig jättemycket pengar att flytta till exempel, och jag har inte så mycket tid att göra det på. Det hela har dragits ut lite väl långt tycker jag, och det behövde det inte göra. Jag har inte gjort något fel alls. Det är inte jag som gjort slut. Jag har aldrig varit elak, eller dum eller otrogen. Jag har inte sparkat ut honom. Jag har aldrig orsakat gräl eller problem. Jag har varit där i vått och torrt, tagit hand om honom när han varit sjuk, lagat mat, organiserat resor, köpt presenter, kramat och kyssts, mysigt och skrattat, stöttat och pratat och bara varit.  
Jag tycker jag har respekterat honom och hans beslut. Men känner att han borde ta lite mer ansvar för vad han har gjort mot mig. Han har sårat mig mer än någon annan person på hela detta jordklot någonsin har i hela mitt liv. Och han skulle vara den som aldrig skulle göra det. Det är klart det svider i bröstkorgen. Något ligger och trycker där, precis ovanför hjärtat. Men inte hela tiden, som tur är.

 

Men vet ni, det kommer lösa sig, Såklart! 

 

Idag har jag sökt ett jobb på huvudkontoter i London. Det är för att täcka en mammaledighet, vilket passar mig utmärkt eftersom det kommer vara i ungefär ett år i sådana fall och jag kan kolla efter HR jobb som jag är intresserad av under tiden. Problemet är väl att det börjar i sådana fall inte för ens ungefär mitten på Oktober, så då har jag ju några veckor då jag måste jobba i Reading men inte har någonstans att bo. Men Helen har sagt att jag kan sova på hennes soffa. Tänkte ta en vecka ledigt i Oktober också för att kunna ordna med flytt och så. Kan lägga grejor på Helens vind och Vickan har sagt att hon och hennes nya housemates låter mig bo hos dom i Oktober om jag behöver, det vore ju fantastiskt eftersom det vore mycket lättare att hitta någonstans om jag kan gå och kolla på ställen efter jobbet när jag väl är i London. Så får jag försöka hålla mig så mycket ur vägen som möjligt så jag inte stör haha! Det betyder ju också att jag inte behöver låna så värst mycket pengar av mormor heller eftersom jag då har en "fri" månad (givetvis kommer jag betala något), och jag hinner få tillbaka min handpenning från denna lägenheten. 

 

Ibland blir livet inte som man tänkt sig. 
Men man får inte låta det förstöra allting. Man får vända det till någon positivt. Nystart i London med massor av nya vänner, ny karriär och nytt boende. Det är stressigt som helvete just nu men jag har som mål att göra minst en produktiv sak för min framtid varje dag fram tills allting är löst. Idag har jag till exempel sökt det där jobbet och pluggat i en timme! 

 

Imorgon ska jag åka till London och tillbringa hela dagen med Ellie! Det ska bli så kul!! 

Föresten är jag sjuk, vilket är så himla irriterande!! Började må dåligt när jag var i Sverige förra veckan, och det har inte gått över ännu. Hoppas jag mår bätte imorgon. 

Sverige föresten var jättehärligt. Kände mig lite dum ibland som hade lite dåliga dagar här och där och inte kunde få upp humöret, men vet att mamma och pappa förstod. Vissa dagar var jag på bra humör dock. Tror det kändes lite jobbigt ibland också eftersom jag inte kunde ta tag i något, men tror jag behövde komma ifrån lite också. Jag fick se det nya huset i alla fall och jag fick se hur pappa har bott det senaste året eller så. Det var jättefint! Det nya huset kommer bli SÅ bra. Ser fram emot att se det med mammas och pappas möbler och dom få ändringar dom vill göra hehe! 

 

Nu ska jag slappa framför tvn, och ikväll går jag nog och lägger mig tidigt så jag får ordentligt med sömn. Tänker nog skriva mer i i bloggen från och med nu, det känns skönt att skriva av sig. Man behöver verkligen det ibland!